storyn om min karriär

Det första kapitlet

Jag började med racing när jag var sex år gammal. Intresset fick jag från min far som själv varit lovande i sporten. När jag var tio fick jag börja tävla. Det tog inte lång tid innan jag var en av de mest framgångsrika gokart-juniorerna i Sverige. 1994-1996 gav jag mig ut i Europa för att köra för landslaget i EM och VM.

1997 var det dags att ta steget upp till Formula Ford. Jag lyckades bli trea i SM redan första året och jag blev också utnämnd till årets Rookie. 1999 var året jag slog igenom. Jag vann både SM och NM med tolv segrar varav tio på rad. Samma år fick jag ta emot utmärkelsen ”Årets Racing-stjärnskott” samt stipendiet ”Rickard Rydell Award”. Rickard Rydell har sedan dess fungerat som mentor och rådgivare.

England

Säsongerna 2000-2002 bodde jag och tävlade i England. De två första säsongerna körde jag det brittiska mästerskapet i Formula Ford. Jag var alltid med och fightades i toppen och min bästa placering var en tredjeplats i VM (Formula Ford Festivalen) på Brands Hatch. Jag hade förmånen att köra som fabriksförare för Duckhams Van Diemen och lärde mig oerhört mycket under mina Formula Ford år.

Säsongen 2002 körde jag Formula Renault. Jag startade säsongen väldigt lovande. Många topp-6 resultat och prispallen var inte långt ifrån. Då hände det som inte fick hända. Rattstången gick av när vi testade på Oulton Park och i 180 km/h kraschade jag rätt in i en mur. Bilen var totaltskrot och efter det hade teamet tekniska problem i många av de återstående racen. Jag slutade på en tolfte plats i mästerskapet.

Säsongen var dock inte över. Jag fick chansen att köra den brittiska vinterserien i Formula 3 för Alain Menu Motorsport. Det var mitt första test i Formula 3 och det gick över allas förväntan. Jag gick i mål som trea och tvåa på Rockingham och fick fortsatt förtroende för de två avslutande racen på Silverstone. Jag var fyra i det första och slutade som total trea i mästerskapet!

Bilar med tak

Målsättningen inför 2003 var glasklar – att fortsätta med Alain Menu i det brittiska F3-mästerskapet. Tyvärr var det omöjligt att få ihop budgeten som krävdes och jag var i kontakt med race team runt om hela världen. Långt gångna planer i både Japan och Spanien sprack i februari månad. Nu var det bråttom. STCC hade aldrig tidigare varit ett alternativ, men efter samtal med Podium och SEAT var det helt plötsligt det hetaste alternativet. Att komma hem till Sverige och köra kungaklassen STCC skulle glädja mina sponsorer.

Många var förvånade över mitt steg till STCC och vi fick enormt mycket publicitet. Säsongen var ett läroår. Det var ovant att köra framhjuls-driven touringcar jämfört med formelbil. Vi fick inleda säsongen med fel bil för att sedan få vår riktiga bil i mitten av säsongen. När den nya väl kom gjorde vi stora framsteg. Min bästa resultat kom i rätt tillfälle – STCC finalen. En sjunde plats i första heatet och en fjärde plats i finalen blev en värdig avslutning. Jag hade dessutom den tredje snabbaste varvtiden.

Mästare

Men det var ändå 2004 som skulle bli vårt år. Allt såg väldigt lovande ut, fram tills SEAT via fax i slutet av februari drog sig ur STCC-satsningen. Detta satte både team och oss förare i en situation som inte var så roligt. Som tur var hade jag en möjlighet tack vare Porsche Sverige, att köra Porsche Carrera Cup Scandinavia. Carrera Cup är ett framgångskoncept från Porsche som körs världen runt, och nu var det dags för Skandinavien.

Jag var snabbast på alla försäsongstester, men det tog ändå ett par race innan jag fick korsa mållinjen som etta. Efter min första seger på Falkenberg kunde jag sedan ta fem på rad! För varje tävling hade mästerskapet en ny gästförare. Allt för att skapa publicitet. Gästförarna var bland annat Mika Häkkinen, Kenny Bräck, Stefan Johansson, Nicolas Kiesa och Tony Richardsson. Jag slog de flesta och var på pallen i 14 av de 16 deltävlingarna. Jag vann mästerskapet före Fredrik Ros och Niklas Karlsson. Jag fick även chansen att köra den tyska finalen på Hockenheim som gick tillsammans med DTM.

TV-jobb

Trots att jag var regerande Porsche Carrera Cup mästare, blev 2005 ett riktigt mardrömsår. Som segrare i Porsche var målsättningen att ta ytterligare ett steg vidare i karriären. Helst inom Porsche-sfären. Det öppnades dock inga bra möjligheter och tiden rann ut. Istället för att hoppa på satsningar med dålig budget och sämre sportsliga möjligheter valde jag att stå vid sidan om. Detta för första gången i min karriär, och det var en nyttig säsong!

Jag skrev kontrakt för att göra all STCC:s TV som experkommentator. Jag gjorde samtidigt några inhopp i Carrera Cup, och var genast med i fighten om segrarna. Utöver dessa åtaganden hade jag även möjlighet att ägna mig åt min favoritsysselsättning – karting! Jag körde tre tävlingar i Sport 2000-klassen och vann samtliga tre. Vår stora seger var inofficiella SM, alltså RM, som gick i Kalmar. En rolig seger men en övrigt ganska jobbig säsong. En sak var säker – för 2006 skulle jag vara tillbaks i Sveriges kungaklass STCC.

STCC

Jag började förberedelserna tidigt. Under hela hösten och vintern såg det ut att gå i lås med Peugeot-teamet. Jag hade tidigare haft ett bra samarbete med Johan Stureson och kände att vi skulle kunna göra ett bra jobb tillsammans. Precis innan jul hoppade dock min huvudsponsor av och jag var nu redo för att ställa hjälmen på hyllan. Den då regerande mästaren Richard Göransson bytte team till Flash Engineering. Det skakade om hela STCC och det dröjde inte länge innan teamchefen, Dick Jönsson Wigroth ringde och frågade om jag var intresserad. På mindre än två veckor hade vi fått ihop budget till satsningen och sen var det bara att köra.

Säsongen började med ett fantastiskt premiärrace på Knutstorp där jag ledde från varv fem till det sista. När det återstod två kurvor blev jag torpederad av Thed Björk och bröt. Uppståndelsen var stor och jag ville ha revansch. Racet därpå var Karlskoga. Åter igen var jag snabbast och kunde ta ledningen. Denna gång gjorde jag allt rätt, men under vårt depåstopp missade teamet att dra ”strajpen” på ena sidan av bilen. I klar ledning, med endast ett fåtal varv kvar var jag tvungen att göra ett andra depåstopp och segern var borta.

Vi gav bort många poäng i depån och resultatet blev slutligen två pallplatser, tre snabbaste racevarv, 7:a i mästerskapet (endast 11p från 3:e) samt 4:a i ETCC på Estorilbanan i Portugal. Farten fanns där redan från det första varvet, men säsongen var fylld av otur. Det viktigaste av allt var att få visa alla vad jag gick för samt stärka min aktie för framtida racingsäsonger.

Rekordsatsning

Satsningen inför racingsäsongen 2007 blev av ett sällan skådat slag. Med TOOLS som huvudsponsor för WestCoast Racing lanserade vi en satsning större än de flesta i STCC´s historia. Tillsammans med Fredrik Ekblom representerade jag WestCoast Racing. Första racet på säsongen blev en mardröm. Richard Göransson snurrade på kvalet och började backa över banan i en dold kurva. I full karriär kom jag på ett kvalvarv och hade ingen chans att undvika Richard. Resultatet blev den största kraschen i min karriär och första racet var över innan start.

Men jag kom tillbaka. En andraplats i racet efter på Knutstorp, en fjärdeplats på Mantorp (efter att ha legat tvärsist) och så givetvis Pole Position och seger på Anderstorp. En fantastisk helg som jag aldrig glömmer. Tror faktiskt att det är den skönaste seger jag någonsin vunnit. Säsongen var dock fylld av incidenter. Tyvärr var jag involverad i tre startsmällar och en avåkning i regnet på Våler. Detta kostade mig alla chanser till att fightas om mästerskapet. Istället fick jag hjälpa min teamkompis Ekblom fram till mästerskapsseger!

Sammanfattningen blev 6:a i mästerskapet. En seger och två pallplatser. Många snabbaste varv och bra kval hjälpte inte. Flytet från första racet hängde med näst intill hela säsongen. Farten fanns men inte jämnheten.

2008

Säsongen blev den tredje tillsammans med WestCoast Racing. Aldrig tidigare hade jag varit hos ett team så länge. Mitt främsta mål för säsongen var att komma i mål i samtliga race, då detta var ett problem under 2007. Säsongen började med en tredjeplats. Totalt sett blev det fyra pallplatser och målgång i samtliga race. Inga pole positions men däremot två snabbaste racevarv.

Finalen på Mantorp blev dramatisk. Efter att ha blivit påkörd i starten var jag sist av alla. Men efter ett fantastiskt race korsade jag mållinjen som tvåa och jag var den nya trean i mästerskapet. Tyvärr fick jag en bestraffning i efterhand och jag tappade värdefulla poäng. Jag blev nu istället 4:a i mästerskapet och tillsammans med Fredrik Ekblom lyckades vi säkra teammästerskapsguldet!

2009 – bästa STCC-säsongen hittills

Säsongen 2009 innebar en del ändringar. Fortfarande förare för WestCoast Racing men nu med ny teamkompis, 2008 års STCC-mästare Richard Göransson. Tillsammans tjuvstartade vi säsongen på Nürburgring i VLN för Schuberth Motorsport. Det var 4h-race i en BMW 320d. Det var en fantastisk upplevelse som ledde till seger i vår klass.

STCC-premiären på Mantorp gick dock inte lika bra. Sensorfel i första racet och en incident i det andra resulterade i 0 poäng efter premiärhelgen. Betydligt bättre gick det på Karlskoga där jag lyckades ta pole position, och en fantastisk dubbelseger! Racedagen på Karlskoga är en av de bästa dagarna i min karriär. Säsongen blev till slut min bästa STCC-säsong hittills. Åtta pallplatser varav två segrar. Två pole positions och fyra snabbaste race varv. Dessutom var jag bäst i teamet. I teammästerskapet blev vi tvåa endast en poäng från Volvo och Polestar.

2010 – Come back i Porsche och än en gång mästare!

Efter en lyckad STCC-säsong stod jag inför en ny utmaning. TOOLS hade avslutat STCC-satsningen och ett nytt kontrakt skrevs med Xlander Racing i Porsche Carrera Cup. Redan under försäsongstesterna var tiderna bra och jag blev snabbt en av favoriterna för mästerskapet. Xlander Racing var verkligen ett team som jag trivdes i och personalen var super. Resultaten blev därefter och vi lyckades vinna mästerskapet. På 16 starter var jag på pallen hela 14 gånger varav 3 segrar. Ingen kunde hota vår jämnhet och jag lyckades vinna min andra Carrera Cup-titel och teamets tredje raka.

2011 – Tredje Porschetiteln på tre försök!

2011 blev ännu en fantastisk säsong. Efter en begränsad testsäsong och en hård kamp med Johan Kristoffersson kunde jag tillslut dra det längsta strået. På 15 starter lyckades jag vara på pallen i samtliga race, 6 segrar, 8 andraplatser och 1 tredjeplats. Jag vann mästerskapet och är den första som har tre Porsche Carrera Cup Scandinavia-titlar i mästerskapets historia. Dessutom tre titlar på tre försök. Titeln blev Xlander Racings fjärde mästerskapstitel. Vi vann dessutom teammästerskapstiteln.

2012 – TTA Elitserien i Racing

Endast dagar innan teststarten i den nya Elitserien i Racing fick jag chansen att ersätta Jan ”Flash” Nilsson i sitt eget team – Flash Engineering. Flash ville fokusera på teamet och det nystartade TTA-mästerskapet. Jag inledde med att vara snabbast på den första officiella testdagen. Tyvärr var det en säsong där mycket av glädjen försvann på grund av tekniskt strul och en säsong där vi inte var tillräckligt konkurrenskraftiga.

2013 – Tillbaks med WestCoast Racing i STCC

Jag hade som förhoppning att ha en satsning klar för 2013 års säsong i god tid. Efter hårt arbete såg det mörkt ut. Men i sista sekund skapades ett samarbete mellan WestCoast Racing och Xlander Racing. Jag fick möjligheten att köra, samtidigt som jag fick representera Xlanders partners igen. Ganska snabbt in på säsongen så fick Xlander problem med en av huvudsponsorerna. Det saknades budget. Det såg nattsvart ut inför Göteborg City Race, men då min teamchef Dick Jönsson Wigroth, vägrade att ge upp, säkrades budgeten i sista sekund och jag lämnade kontoret för att åka direkt till banan för fri träning. Helgen blev slutligen en succé då jag slutade trea.

Instagram

Nyhetsarkiv